Masada
Masada (modern hebreiska מצדה metzadá) är en antik fästning belägen på ett nära 400 meter högt platåberg i Negevöknen 5 km väster om Döda havets sydspets i dagens Israel. Under slutfasen av judiska kriget mot romarna tog en grupp judiska motståndsmän sin tillflykt till fästningen och höll stånd under flera års belägring. Händelsen, och dess mytologi, spelar en viktig roll i det moderna Israel.
Masada blev år 2001 listad av Unesco som kulturellt världsarv.
Under åren 161-143 f.Kr. byggdes ett litet fort på krönet av klippan. Åren 37-34 f.Kr. lät Herodes den store bygga ett palats i ena änden av höjdplatån och såg till att resten blev väl befäst. Fästningen mäter över 700 meter från norr till söder och över 350 meter från öster till väster.
Under det judiska upproret mot det romerska styret erövrades Masada år 66 e.Kr. från romarna. År 72 började en romersk armé på 15 000 man, tionde legionen, under ledning av prokuratorn Flavius Silva att belägra fästningen där det då fanns nära 1 000 män, kvinnor och barn. Männen i fästningen tillhörde seloterna, som var en judisk gruppering med oförsonlig inställning till romarriket. När romarna år 73 slutligen kunde inta Masada fann de alla döda utom två kvinnor och fem barn som hade gömt sig djupt nere i en grotta.
Enligt den traditionella historieskrivningen som baseras till stor del på den samtida judiske historieskrivaren Josefus beskrivning i boken Det judiska kriget av Masadas belägring och erövring, valde försvararna att begå kollektivt självmord hellre än att hamna i romarnas händer.
Den traditionella historiebeskrivningen om hur de återstående judarna dräpte varandra är ifrågasatt. Ett problem med historien är hur Josefus fick information om vad som hände uppe på Masada innan alla dog, eftersom Josefus inte själv var där. Ett indicium som dock stöder Josephus berättelse är att under arkeologiska utgrävningar 1963 av Yigael Yadin hittades elva keramikbitar med olika namn på. Ett av namnen var Ben Ya'ir, som var ledare för de judiska rebellerna. Keramikbitarna kan ha varit lotterna som Josephus skrev om.
Masada blev år 2001 listad av Unesco som kulturellt världsarv.
Under åren 161-143 f.Kr. byggdes ett litet fort på krönet av klippan. Åren 37-34 f.Kr. lät Herodes den store bygga ett palats i ena änden av höjdplatån och såg till att resten blev väl befäst. Fästningen mäter över 700 meter från norr till söder och över 350 meter från öster till väster.
Under det judiska upproret mot det romerska styret erövrades Masada år 66 e.Kr. från romarna. År 72 började en romersk armé på 15 000 man, tionde legionen, under ledning av prokuratorn Flavius Silva att belägra fästningen där det då fanns nära 1 000 män, kvinnor och barn. Männen i fästningen tillhörde seloterna, som var en judisk gruppering med oförsonlig inställning till romarriket. När romarna år 73 slutligen kunde inta Masada fann de alla döda utom två kvinnor och fem barn som hade gömt sig djupt nere i en grotta.
Enligt den traditionella historieskrivningen som baseras till stor del på den samtida judiske historieskrivaren Josefus beskrivning i boken Det judiska kriget av Masadas belägring och erövring, valde försvararna att begå kollektivt självmord hellre än att hamna i romarnas händer.
Den traditionella historiebeskrivningen om hur de återstående judarna dräpte varandra är ifrågasatt. Ett problem med historien är hur Josefus fick information om vad som hände uppe på Masada innan alla dog, eftersom Josefus inte själv var där. Ett indicium som dock stöder Josephus berättelse är att under arkeologiska utgrävningar 1963 av Yigael Yadin hittades elva keramikbitar med olika namn på. Ett av namnen var Ben Ya'ir, som var ledare för de judiska rebellerna. Keramikbitarna kan ha varit lotterna som Josephus skrev om.
